Ja det är mitt mentala undermedvetna som skriker efter kattens huvud på ett silverfat, hon skriker konstant och snart vet jag inte vart jag ska ta vägen.
Det enda som hjälper är att jag tar vattensprutan och resultatet som blir är som om jag lika gärna har kastat henne i badkaret fyllt med vatten. Allt för en stunds tystnad. Att kastrera henne är inget att tänka på just nu i dagsläget då min ekonomi är utav de sämre slagen. Men så fort slantarna blir över blir det ändring på det och då KANSKE jag får en chans till lite lugn och ro. Och så får hon chansen till att få komma ut och röra på sig i friska luften och vara en riktig katt, OCH att få slippa bli bakåtslickad av tjocka vattenstrålar från den där hemska vita apparaten som mamma tar fram då det pratas för högt.
ARGH!! Kåta kattkräk! Kanske ska göra en hemmagjord dildo i tampongstorlek åt henne, då kanske hon håller käft och håller sig sysselsatt.
Ovanpå allt så har jag skuldkänslor som heter duga, hon hatar verkligen vattensprutan och det syns så väl i ögonen på henne när jag väl tar fram den hur livrädd hon blir. Det gör ont i mig att se den blicken, men samtidigt så använder jag hellre vattensprutan än ingenting alls. För annars är jag rädd att jag nackar henne istället. För hon driver mig verkligen till vansinne denna katta!
Jag ska dock göra ett försök med att inte använda sprutan så mycket, för skuldkänslorna börjar bli mer av ett gissel än vad hon är.
Förbannat, någon som har en låda med tålamod liggnas någonstans?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar