Det är många gånger som jag har funderat på om jag ska publicera super personliga inlägg, men jag har aldrig vågat om jag ska vara ärlig. Men detta inlägg blir i alla fall ett sådant som kommer att nosa på något privat utan att röja något allt för känsligt.
Igår var det nära att jag stöp ner i en ravin, den sorten du står inför då sorgen blir alldeles för stor och kärleken har förvandlats till ett tunt snöre som är knutet kring din handled, din enda säkerhet från att du ska falla. Jag hängde redan ifrån kanten och höll i det för allt jag var värd vid det här laget och min förtvivlan som jag kände gjorde att jag blev tyngre och ravinen under mig mer mörkare och bottenlös. Snöret blev mer slitet och tunnare och jag övervägde att släppa taget, jag ville inte men jag slogs emot tankarna och mot mig själv, "det kanske ändå skulle vara det bästa" tänkte jag.
Hjärtat dunkar hårt i bröstet, kroppen känns svag och iskall, munnen är snustorr, ögonen svider och är svullna av tårar. Jag vill inte säga att allt snurrade, men världen domnade bort och blev mer suddig, mer svart. Och med den hosta och tryck mot kroppen som jag hade så kunde jag nästan föreställa mig hur det skulle vara att vara inuti en full dammsugarpåse. Fingrarna glider, jag börjar tappa taget.
Jag väcks ur ett trans liknande tillstånd då jag hör hur jorden rör sig ovanför mig, sen ser jag, han. Länge betraktar han mig hängande nedanför hans fötter i stillhet, han ser trött ut, och i hans ögon kan jag se minst lika mycket sorg som jag bär på. Innanför min mun biter jag hårdare och hårdare på min tunga, jag tänker "Nu gäller det, älskling, ska du lyfta upp mig?". Tiden går och han gör inte ett ljud, inte en minsta rörelse. Han står stel likt en robot och bara tittar ner på mig. Mitt mod sjunker dramatiskt fort och mina axlar värker och blir blöta av den strida ström tårar som rinner längs med mina kinder. Jag vet vad som kommer att hända nu, jag accepterar det. Då jag blundar och tar jag ett djupt andetag, sen försöker jag att överrösta de kraftiga stormvindarna omkring mig. "Ok, jag orkar inte mer, det är slut nu då antar jag."
Jag släpper taget om det tunna snöret. Men inget händer...det fortsätter att blåsa med samma kalla vindar, jag är stilla i luften, mina fötter dinglar fritt under mig och det tar flera minuter innan jag vågar att öppna ögonen.
Framför mig ser jag inte längre det lilla snöret runt min handled, utan mitt livs största kärleks kraftiga högerhand. "Jag tänker inte ge upp, jag vill bara att det ska bli bra", hör jag honom viska nästan ljudlöst. Han drar upp mig och istället för att falla ner i ett bottenlöst djup så faller jag in i hans stora varma famn. I ren chock börjar jag tjuta, bara värmen och doften från hans hud får mig att gråta som aldrig förr. Då jag har lugnat ner mig och torkat bort tårarna håller jag om honom och kysser hans bara hals. Jag ville att lyckan aldrig skulle ta slut. Hans röst låter tung och utmattad, "Det är bra nu, allt kommer bli bra, det lovar jag dig Hanna. Det kan jag garantera"
Dramatiskt? Kanske, men det var så jag kände. Om ni hade en aning om hur nära slutet verkligen var, att vi hade gått skilda vägar, det hade nog varit båda hans och min undergång.
Men det blev aldrig så och för det är jag evigt tacksam. Och jag hoppas innerligt att detta aldrig mer kommer att ske, framtiden är osäker, men vad som än händer så klarar vi det tillsammans.
Älskar dig Thony
Jag svävar i mörker, jag varken ser eller känner något fotfäste och mina händer når inget att greppa. Jag känner inget, jag hör inget. Jag börjar förstå hur det känns att vara blind, stum och döv på samma gång. Plötsligt ser jag något suddigt och då jag blinkar några gånger ser jag att det är mitt hjärta som kastats ut ur kroppen. Jag sträcker mig efter det men bara mitt långfinger nuddar dess purpurröda yta, det roterar sakta av beröringen och försvinner längre och längre bort ifrån mig. Jag gråter men förstår inte varför fast jag borde, det är svårt att förstå utan hjärta och bara hjärna.
