Häromdagen så tog jag pengar ifrån Heddys spargris för att jag inte hade pengar till mat. Hon kommer att få dem tillbaka och hon har visserligen ingen uppfattning om pengar nu men jag inte låta bli att skämmas lika mycket som hur spargrisen ser ut när jag håller den i handen. Den nästan skriker till mig ifrån den lilla bokhyllan bakom mig om hur vilken svikare och gniden mor jag är.
Man ska inte ta utan lov, för det var det jag
gjorde. Jag tog i smyg för jag visste att hon skulle bli ledsen, hon tycker om sina fina pengar i spargrisen. :( Medan jag stod i badrummet och grävde efter mynten långt ner i tvättkorgen (För att dämpa ljudet så inte Heddy hörde) så förbannade jag mig
själv för att jag inte kan få pengarna att räcka till. Det är jag som är mamman och ska försörja! Det finns också snälla vänner omkring en som säkerligen skulle låna ut en slant, men jag har lånat nog, jag är redan skyldig. Och jag vågar knappt berätta det för någon om det, det blir en skam att ha för lite pengar. Men jag känner ändå behov över att få prata ut mig, och därför gör jag det hellre här än att göra det face to face med mina nära och kära. Varför ska jag leva på andra? Jag är inte sån, jag kan klara mig själv och jag har bett om hjälp som det räcker, andra har nog problem som det är. För det är nog en utav mina rädslor, att vara en parasit på andra... Fattig som en kyrkråtta var ordet, och det är som tur är bara över veckan. Denna sista djävliga vecka innan bidrag och lön kommer, jag hoppas verkligen att den hårda månaden på Brogården visar sig i stora siffror på pappret mellan den 20-27.
Vilket fall som, det löser sig, känns bara tröttsamt just nu. Du som läser det här, jag ber inte dig att tycka synd om mig för skulle du göra det så blir jag bara mer förtvivlad och full i ångest, och jag vill inte ha donationer för det skulle bara göra mig förbannad så in i helvete (Ärligt). Jag behöver bara få prata ut...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar